Jag är ledig från Add Gender nu i höst och arbetar på Linköpings Universitet som forskningsassistent. Det jag arbetar med rör hur museer använder sig av digitala medier och hur de förhåller sig till HBTQ-grupper på internet och i sin verksamhet.

Förra året släpptes två rapporter som var för sig är intressanta men som tillsammans bildar ett mönster. Det är dels Riksutställningars rapport ”Museerna och HBTQ” och GLAADS ”2014 Were Are We On Television”. Den sistnämnda är en studie av representation vad det gäller HBTQ-personer inom amerikansk television. Det är en hoppfull men samtidigt nedslående bild som möter oss i rapporten. GLAAD visar på att det förekommer representation, men att den fortfarande är låg. Även om fler serier visar upp samkönad kärlek och könsöverskridande individer, så är serierna som inte gör det fortfarande så pass många att antalet HBTQ-gestalter ligger kvar på 4%.

Varför är detta nu så viktigt då? Jo, för att kultur är inte ensam produkt som står fritt från samhället. Kultur är en spegling av den verklighet som omger den, men den är också med och skapar verkligheten genom att sätta normer. Kulturen är alltså både normativ (följer normer) och normerande (sätter normer). Kulturen är viktig för att vi ska kunna förstå oss själva, genom reflektion kan vi ta det som finns omkring och använda för att förstå vår egen position.

Inom museivärlden pratar man mycket om kulturarv, alltså de kulturella uttryck som lämnas kvar och som används för att förstå historia men även samtiden. Genom att titta på det förflutna ser vi varför världen ser ut som den gör. Men vad är det för historia som berättas? Oftast en inramad historia utifrån heterosexuella män. Det finns mycket historia som aldrig återberättas, eller som tolkas utifrån en viss förståelse där alla förväntas vara heterosexuella. Detta är vad rapporten Museerna och HBTQ tar upp, hur museer i Sverige arbetar med HBTQ-frågor. Sanningen är att det hänger på eldsjälar på museerna, och oftast görs något endast vid pridefiranden, oftast för att inga resurser finns. Eller så finns inte kunskapen. Eller helt enkelt inte intresset.

Jag har jobbat med museer kring de här frågorna, och varit med i en workshop som en del av researchfasen till rapporten, och kan bekräfta den här bilden. Men jag tror också att det handlar om dålig styrning, att museerna behöver detta inskrivet i sina direktiv för att arbeta med frågan. Men framförallt finns det ofta en vilja men man verkar inte veta var man ska börja.

Nu under mitt forskningsarbete har jag gjort nya kompletterande slutsatser som jag gärna delar med mig av.  Det rör hur museer och kulturarvsinstitutioner kan förhålla sig till HBTQ som spektra, till normer inom spektrat och till internetbaserade communities. Därför har vi på Add Gender ett museipaket där vi studerar samlingar och utställningar utifrån queera perspektiv och gör en kartläggning med analys analys samt utbildar personalen. Vi tycker att det är dags för att HBTQ-personer får sina historier berättade vid fler tillfällen än vid det lokala pridefirandet.

Vi hoppas att vi får ge er redskapen, verktygen och vara er guide på resan mot ett nytt sätt att arbeta. För att framtiden förtjänar det.