Förintelsens minnesdag – vi är inte immuna mot att historien upprepas

Reflektioner i kölvattnet av #metoo

Idag är det 71 år sedan dödslägret Auschwitz befriades av sovjetiska trupper och den 27 januari är i och med detta sedan 2005 en internationell minnesdag för förintelsens offer.

Det har beräknats att över 12 miljoner människor dog i olika koncentrations- och dödsläger. Av dem var hälften judar, två tredjedelar av den judiska befolkningen i Europa. Mellan 200 000 och 500 000 romer, ungefär en fjärdedel av det romska folket, mördades också i förintelsen. Utöver dem ca 55 000 homosexuella kvinnor och män samt Jehovas vittnen, politiska motståndare, slaver, de med annan etnisk bakgrund än tysk, och funktionsnedsatta. Och alla andra som inte passade in i Hitlers framtidsvision.

De som inte passade in den ariska normen hade förföljts länge. Förändringen skedde inte över en natt utan kom smygande, när insikten infann sig var de redan bakbundna av nya lagar och de medel som de hade kunnat använda sig utav för att kämpa var fråntagna dem.

Jag funderar mycket på just detta, på just många små förändringar. Sådant som enskilt kan uppfattas som mindre viktigt, och som sedan läggas ihop och uppvisar en ny verklighet.

Jag tänker på hur allt det som en läste på historielektionerna under skoltiden och som nu blir mer och mer aktuellt igen.

Jag tänker på asylsökande i Cardiff i Storbritannien som tvingas bära ett armband för att få mat. Jag funderar på Europas stängda gränser och hur Kanada under andra världskriget svarade “inga är för många” på frågan om att ta emot ensamkommande judiska barn.

Jag tänker på att Sverige 2016 ökar gränskontrollerna för de som flyr för sina liv. Jag tänker på hur det påminner om hur ökade flyktingströmmar under andra världskriget gjorde att Europas flyktingpolitik skärptes med hårdare regler för att stoppa de judiska flyktingarna redan vid gränsen. För att kunna veta vilka som var judar och kunna stoppa dem innan de kom in föreslog Sverige, liksom Schweiz, att judars pass skulle stämplas med ett ”J”.

Jag tänker på hur det i Sverige var inreseförbud för romer fram till 1954.

Jag tänker på att Sverige bara tog emot 500 ensamkommande judiska barn, att jämföra med 17 000 finska krigsbarn för att det judiska var för främmande och Sverige antisemitiskt och hur retoriken om muslimer idag i allt högre grad påminner om hur det förr talades om judar. Jag tänker att vi fortsätter att tillskriva personer egenskaper utifrån en religion eller etnisk bakgrund och med glasögon färgade av fördomar tolkar vi sedan alla personer av den gruppen på ett speciellt sätt så att det kan bekräfta våra idéer om ”dem”. Oavsett vad de gör eller hur de beter sig.

Jag kommer ihåg hur vi talade om förintelsen i skolan, besöken av överlevare på gymnasiet, initiativet med boken Om detta må ni berätta, allt för att inte glömma, för att inte samma hemskheter ska upprepas igen. Men bara för att det har hänt betyder det inte att vi är immuna för att det ska upprepas. Ett experiment på en skola i Kalifornien 1967 är ett tydligt bevis om detta – experimentet har filmatiserats och blivit boken ”The Wave” – läs mer om det här.

Vi har ingen makt att förändra historien. Men vi väljer idag vad som ska tolkas i historieböckerna imorgon.

”I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.”

Martin Niemöller

För program i Sverige för minnesstunder för förintelsens minnesdag kan ni besöka Forum för levande historia.