I dessa tider då jag i mitt liv som storstadsbo dagligen möter flertalet människor som lever utan ordentligt tak över huvudet och som kämpar för sin middag, då är det svårt att blunda för sina privilegier. Dessa som för bara en stund sen kändes som en självklarhet: tak över huvudet, mat på bordet och en säng att sova i.

Jag har möjligheten att kunna köpa mat till min ett och halvt år gamla son, till och med en sådan lyx som ekologiska mandariner. Han älskar dem och skulle, precis som sin mamma, kunna äta hur många som helst. När han inte får äta fler, för att någon slags instinkt säger mig att det kanske inte är bra för magen att äta sig mätt på mandariner, blir han frustrerad.

Jag tänker hela tiden på att låta honom förstå att det är okej och till och med bra att känna känslor. Både glädje, frustration, ilska, lycka. Jag bekräftar honom. Det tycker jag verkligen att man får öva på som förälder, att gå ifrån det där med att säga ”lugna dig” till att säga ”känner du dig ledsen nu, hur känns det i magen?” Att först trösta och sedan förklara. Att också visa sina egna känslor, att mammor också kan få ont eller bli ledsna. För även om hans ilska just i detta fall handlar om mandariner så är den ilskan lika verklig som den ilska han kommer att känna den dagen han ställs inför mycket större och hemskare orättvisor i livet… Man får öva i det lilla och vara tacksam för att vi bara är i övningsläge än så länge. Det är inte alla förunnat.

Det viktiga i detta är att inte se just ”känslor” som något som finns i ett barn och som sakta men säkert ska fostras bort till en mer vuxen stil, där ”förnuft” ska ersätta det mer barnsliga känslomässiga såsom ilska och frustration.

Mitt i allt detta vardagliga springer jag på ett nytt ord. ”Tone policing” – på svenska fritt översatt ”tonpoliser”. Eller kanske ”tonmyndighetsutövande” är mer korrekt? Att vara tonpolis är att inte låta de som äger en känsla och erfarenheter av förtryck eller orättvisa få tolkningsföreträde. Samtidigt som de inte tillåts ha en ton som för tonpolisen känns ”obekväm”.

Tonpolisen fokuserar alltså på känslan mellan raderna, inte vad som faktiskt sägs i budskapet. Exempelvis: ”Ja, det verkar orättvist men jag gillar inte din ton”. Eller: ”Jag tänker inte diskutera detta med dig förrän du sänker rösten och beter dig som en vuxen”.

Jag var en arg feminist, och ibland är jag fortfarande riktigt arg. Men jag har blivit mindre arg, mycket för att jag på senare tid har skaffat mig en plattform för förändring, i form av mitt företag Add Gender, böcker jag har skrivit, bloggar jag skriver på, med mera. Mina plattformar har jag nått mycket tack vare privilegier jag fötts med, även om det inte på något sätt har varit friktionsfritt. Dessutom ska väl inte stickas under stol med att jag kämpat. Oavsett: idag kan jag påverka!

Men jag vet hur det är att vara arg och att om och om igen mötas av dessa tonpoliser. Att leva i detta utan plattform, varje dag och året om. Med en utgångspunkt som är utsatt och hopplös. Klart man inte ska tänka på sin ton när ingen lyssnar eller gör något! Och även i mitt mindre arga jags liv möter jag tonpoliser ändå. Även om de sätter en på plats mer subtilt. Det där med att man upplevs som känslosam tror jag alltid kommer finnas där när man möter en person som har stort handlingsutrymme utan att se det själv. Inte sällan påtalar jag orättvisor i för mig en väldigt resonlig ton och ändå får jag tillbaka att jag ska vara mindre ”flummig” eller mindre ”känslosam” när min upplevelse är att jag ansträngt mig mycket för att vara konkret.

Därför är det här med att benämna ”tonpoliser” något bra, det säger att det är upplevelsen att bli hotad som gör att personen kritiserar ens ton. Inte nödvändigtvis din faktiska ton. Så jag tänker att man kan se det som ett kvitto på att man är på rätt väg in genom den personens privilegiepansar.

Ibland får jag höra att jag anpassar min retorik för mycket, att jag förenklar ”intersektionella maktanalyser” när jag försöker förklara det för någon som inte vet vad det betyder. Men jag tror att det jag gör är att möta motståndet med öppna armar. Att jag först säger vad jag tycker, identifierar vem som reagerar på detta i rollen som tonpolis och sedan börjar jag arbetet med att få den tonpolisen att förstå. Anledningen till att jag ”anpassar mig” är för att jag har privilegiet att ha plattformen, orken, kunskapen, förståelsen och möjligheten att fortsätta med en annan ton. Så att jag kan ge plats åt de som inte har samma möjligheter att faktiskt vara arga, höja sina röster och berätta om sina upplevelser utan ”förnuft-känsla-filtret”.

Jag tycker att ett gott exempel på förmågan att lyssna och lämna plats är Camilla Wagner, som tidigare arbetat på Veckans Affärer och nu driver företaget Management by Kerstin och nu senast ordnade konferensen Klara K om jämställdhet i näringslivet. De delade ut ett pris till Maxida Märak som ”Årets ögonöppnare”. Mitt i denna konferens så fick Maxida Märak jojka ut sin frustration på scenen till ett hav av företagsledare och höga chefer. Sin frustration bestående av ilska som inte bara springer ur sina personliga erfarenheter utan ur flera generationer av marginalisering och förtryck av samerna som folk. Det var stort att sitta där i publiken och känna att jag är en del av detta utövande och bara ta emot det och acceptera. Att inte börja förklara, att inte stänga av eller blunda, utan att bara lyssna och ta emot.

Jag har träffat Maxidas mamma, Nik, då hon var med och tävlade i Add Genders tävling ”Hur smakar jämställdhet” för ett par år sedan. Jag tänker på hur många gånger hon måste ha ställts inför sin dotters ilska över små och stora orättvisor både i vardagliga situationer och i livet i stort. Jag föreställer mig hur hon om och om igen måste ha tillåtit sitt barn att uttrycka sina känslor och inte ställt detta som en motsats till förnuft. Att hon idag antagligen är väldigt stolt över sin dotters förmåga att uttrycka sig. Jag kan bara hoppas att jag tänker och gör rätt i situationerna med min son och hans känslor i stort och smått. Förhoppningsvis lär han sig både att uttrycka sig och att lyssna på andra… Framtiden får utvisa detta.

Slutligen, det är så viktigt att vi står emot tonpoliserna och att det inte bara är de som redan kämpar som gör det. Utan att vi som har fler vägar att gå också vägrar att vara just tonpoliser, som Camilla Wagner med sina kollegor gjorde på Klara K. Våga lyssna!

Läs mer om tonpoliser och hur det kan se ut i denna artikel.