Jag växte upp som barn till Jehovas vittnen. När jag var 13 år döpte jag mig och blev officiellt en medlem av församlingen. Att växa upp som barn till Jehovas vittnen innebar på många sätt ett utanförskap. Jag kunde exempelvis inte vara med på klasskamraters födelsedagskalas eller vid lucia- eller julfirande som genomfördes under skoltid.

Jag, 4 år.

Jag, 15 år.

Jag minns ensamheten. Och skammen. Det onda i magen varje morgon när jag vaknade.

Vid juletider började det redan första lektionen för dagen då alla barnen fick tända ett ljus på sin bänk. Alla barnen utom jag. Varje dag i hela december påmindes jag på detta sätt om mitt utanförskap då läraren läste berättelsen om Jesu födelse med adventsljusen tända i klassrummet. Det som för de andra nog uppfattades som mysigt och stämningsfullt var för mig fyllt av ångest och osäkerhet.

Jag visste aldrig exakt var gränsen gick mellan vad jag fick göra och inte fick göra. Med ett ständigt föreliggande hot om Guds ilska om jag översteg den gränsen försökte jag ändå tänja på den så mycket jag kunde för att smälta in. Jag blev expert på att anpassa mig efter min omgivning, lärde mig vad jag skulle säga och inte säga när jag var i skolan för att inte uppfattas som mer annorlunda än nödvändigt och vad som istället passade hemma i min troende familj eller i församlingen.

Alla barn som växer upp i slutna grupper har sina egna unika upplevelser, baserade bland annat på hur just deras föräldrar tolkar läran och dess tillämpning på barnuppfostran. Därför var gränsen extra luddig – mina kompisar inom församlingen kunde ha andra instruktioner än jag kring vad som var ok och vad som inte var ok. Det gjorde rädslan för att göra fel och väcka Guds vrede ännu större.

För egen del fick jag inte gå in i kyrkan vilket medförde att jag inte kunde närvara vid Luciatåg eller skolavslutningar, då fick jag istället sitta ensam kvar i klassrummet och läsa, rita eller utföra något annat skolarbete. Jag minns hur jag vid dessa tillfällen kröp ihop på golvet och gömde mig så att ingen skulle se mig och ställa jobbiga frågor. Kring Lucia, jul och även andra högtider såsom påsken utfördes mycket förberedelser under skoltid, såsom inövning av Luciasånger, julavslutningar och pyssel kopplat till de olika högtiderna. Jag fick inte delta i någon av dessa aktiviteter vilket gjorde speciellt december till en väldigt lång, jobbig månad. Av dessa anledningar finns det goda skäl till en konfessionsfri skola, så att samtliga barn kan delta i all undervisning.

Ju mer mitt utanförskap blev synligt desto större blev också mobbningen från de andra eleverna. Jag var öppet mål. Ju äldre jag blev desto färre sociala möten kunde jag vara med vid – det gällde inte längre enbart religiösa yttringar. Denna gradvisa minskning av umgänge med andra människor är något som är kännetecknande för flera olika hederskulturer. Målet var att spendera så lite tid som möjligt med människor som inte var medlemmar i församlingen. Jag fick inte gå på exempelvis discon eller utöva lagsporter – det kunde utgöra för stora frestelser till att göra något förbjudet eller att bli för bra vän med människor som Gud inte godkände.

Trots detta har jag även fina minnen av hur några få klasskamrater tog mig till sig, blev mina vänner och stod upp för mig – och vars familjer välkomnade mig i sina hem. Dessa människor tänker jag idag på med värme och hopp i hjärtat – och de fina upplevelserna, tillsammans med andra som växt upp under liknande omständigheter, kommer att ligga till grund för nästa veckas blogginlägg där jag kommer att dela med mig av praktiska tips på hur människor i närheten av barn som inte firar jul kan agera för att vara så inkluderande som möjligt!

Frida Stjernholm är Add Genders marknadschef samt ledamot i Reklamombudsmannens Opinionsnämnd (RON). Hon förklarar vad Reklamombudsmannen är, dess uppdrag och hur du gör för att anmäla reklam som du misstänker bryter mot marknadsetiska regler.

Reklamombudsmannen är en stiftelse skapad av svenskt näringsliv i syfte att vara en självreglerande verksamhet som säkerställer att all kommersiell marknadsföring håller en hög etisk nivå. Detta görs genom utbildning, vägledning och prövning av reklam som misstänks bryta mot gällande regelverk.

Vem som helst kan anmäla reklam till Reklamombudsmannen (RO). Det gör du via ett formulär på hemsidan. Det finns flera olika anmälningsgrunder – det kan bland annat vara att reklamen är vilseledande, har bristande reklamidentifiering, är stötande, könsdiskriminerande eller diskriminerande på annat sätt. Anmälan prövas då mot Internationella Handelskammarens (ICC:s) Regler för Reklam och Marknadskommunikation.

I första steget är det Reklamombudsmannen som prövar ärendet. Om praxis saknas eller det råder osäkerhet kring ett beslut går dock ärendet vidare till något som kallas Reklamombudsmannens Opinionsnämnd (RON) – där jag är ledamot. Nämnden bedömer alltså de fall där det inte finns någon praxis, när inget liknande prövats förut och då det råder osäkerhet om ifall reklamen ska frias eller fällas enligt ICC:s regler.

I Opinionsnämnden, som består av 22 ledamöter, finns en bred och djup kompetens inom bland annat juridik, marknadsföring, annonsering och diskrimineringsfrågor. Med dessa olika kompetenser samlade kan nämnden skapa ny praxis för prövning av reklam.

Vi som arbetar inom Reklamombudsmannen har alltså en viktig uppgift i att se till att marknadsetiska regler hålls och att agera när reglerna bryts. Men vi behöver din hjälp! Du kan hjälpa oss att utföra vårt uppdrag genom att hålla ögonen öppna och anmäla all reklam du anser inte håller tillräckligt hög standard. På så vis arbetar vi alla tillsammans för ett bra reklamklimat! Läs gärna mer och följ våra beslut på vår hemsida.

Frida Stjernholm
Marknadschef Add Gender och ledamot i RON

AddGender

Foto Ingrid Walter

Med anledning av valresultatet skriver vår VD Pernilla Alexandersson idag ett öppet brev till sina medarbetare på Add Gender. Ett brev fullt av av kämparglöd, beslutsamhet och hopp. Läs brevet och inspireras även du till fortsatt arbete för jämställdhet och jämlikhet!

”Kära medarbetare. Vi vaknar till ett Sverige där många människor har röstat med sina rädslor istället för med sitt hopp om framtiden. Vi vaknar dock också till ett Sverige där den absoluta majoriteten håller fast vid de partier som varit extremt tydliga. Tydliga med att de INTE vill att rasism, antifeminism och fascism ska ha inflytande över vårt lands styre.

Add Gender har aldrig varit aktivister. Vi är en arbetsplats som levererar konsulttjänster. Vi har kompetens om hur vi kan förklara allas vår samtid, dåtid och framtid. Vi kan analysera, inspirera och nyansera. I vår besättning arbetar människor från många olika partisympatier. Låt oss tillsammans motverka polarisering och främlingsfientlighet genom att förklara. Låt oss inspirera arbetsplatser, företagsledare, medarbetare i hur de kan se sina egna rasistiska och sexistiska handlingar och inre bilder och bli mer medvetna och öppna för att förändra dessa. Låt oss var och en träna vår retoriska förmåga så att vi individuellt orkar föra samtal från de plattformar vi bemästrar och de kanaler vi vill kunna använda bättre. Låt oss använda normingenjörens unika förhållningssätt så att vi kan göra murar till bord.

Ni vet att jag är optimist och en förnuftig person. Antingen är detta början på ett helvete. Eller så är det så att nu är alla troll ute i ljuset. Och vår välfärd och demokrati stod pall så här långt. Jag vet ärligt talat inte. Men nu vet vi i alla fall några saker.

Nu vet vi att sociala media är manipulerade. Nu vet vi att majoriteten vill ha verktyg för jämlikhet i livet och arbetslivet. Nu vet vi att jämställdhet var väljarnas tredje viktigaste fråga. Nu vet vi att nyanserade samtal hjälper att bromsa främlingsfientlighet. Nu vet vi att de jämlika krafterna inte når hela vägen – vi måste finnas där och hjälpa dem. Med mångfaldsmoln, normglasögon, enkäter, inkluderande ledarskap och kommunikation, likabehandlingsarbete och inte minst med beslutsamhet.

Människors största osäkerhet just nu tror jag ligger i dilemmat: är mångfald, jämställdhet och olika perspektiv verkligen rätt väg att gå? Tänk om vi inte klarar det? Tänk om det är en alldeles för stor utmaning?

Vi vet att vi klarar det! Vi måste därför visa vägen. Kring vår förmåga att göra detta synligt i varje uppdrag framöver – där är jag 100 % optimist.”

Pernilla Alexandersson
VD Add Gender AB

En ny kurs för normingenjörer har just startat! En av deltagarna, förskolläraren Josefine Valmsjö, berättar om sin upplevelse av första mötet och sina förväntningar på den nystartade resan mot certifieringen.

Den 22 augusti 2018 började normingenjörsresan. Den som kommer ta oss uppför backar, till nya höjder och lära oss att flyga i motvinden.

På vår första träff pratade vi om att möta motstånd med öppna armar. Om att välja utmaningen för att vi vet att förändring är möjlig. Och vi upptäckte att vi alla hade gemensamt att vi vill ta oss an dessa utmaningar för att göra världen till en bättre och mer jämlik plats, där normer inte nödvändigtvis krossas utan rekonstrueras.

Det vi behöver utveckla under resans gång, byta med varandra och lära oss om, är verktygen som en normingenjör behöver. De första verktygen jag kunde stoppa ner i ryggsäcken efter den inledande träffen var att se motstånd som en möjlighet till förändring, normingenjörens fältkodex samt de andra deltagarna som delar i ett nytt nätverk.

Jag ser fram emot resten av resan!

Josefine Valmsjö